Idag, när världen producerar mer än 380 miljoner ton plastavfall varje år, " Engångsbenedbrytbara plattor "Som en ersättning för traditionell plast har fått stora förhoppningar att lösa vit föroreningar. Men en kärnfråga som länge har ignorerats av allmänheten har dykt upp: Kan de miljövänliga middagsplattorna som påstår sig vara" nedbrytbara "att sönderdelas i en riktig deponeringsmiljö?
1. Den vetenskapliga paradoxen av nedbrytbara material
Nedbrytningen av biologiskt nedbrytbara material beror på den synergistiska effekten av specifika mikroorganismer, luftfuktighet, temperatur och syreförhållanden. Genom att ta mainstream -PLA -materialet måste esterbindningen i dess kemiska struktur avpolymeriseras av specifik enzymkatalys i en industriell komposteringsmiljö över 50 ° C och 60% fuktighet. Emellertid uppvisar deponiets underjordiska miljö egenskaper såsom stora temperaturfluktuationer (vanligtvis under 30 ° C), anaerob och högdensitetsjordbeläggning, vilket är ett enormt gap från de perfekta förhållandena i laboratoriet. Forskning från Yale School of Environmental Engineering visar att nedbrytningshastigheten för PLA i en simulerad deponeringsmiljö inom 12 månader är mindre än 0,5%, vilket är nästan samma som nedbrytningskurvan för vanlig plast.
2. Det verkliga dilemmaet med deponier
Utformningen av moderna sanitära deponier är avsedd att blockera föroreningar snarare än att främja nedbrytning. De flera barriärerna som bildas av det ogenomträngliga skiktet, komprimerat lerlager och HDPE-film lindrar skräpet i en syrebristmiljö. Enligt övervakningsdata från US EPA kommer till och med traditionella pappersprodukter att ta decennier att sönderdelas i deponier, från 2-6 månader i den naturliga miljön. Denna tekniska behandling gör deponiet i huvudsak till en "tidskapsel", där alla organiska ämnen är svår att uppnå effektiv biologisk metabolism. Material Cycle Research -teamet vid University of Cambridge bekräftade genom isotopmärkningsexperiment att 87% av kolelementen i den nedbrytbara plattan fortfarande upprätthåller en stabil struktur tre år efter deponi.
3. Systematiska lösningar för att lösa nedbrytningsdilemmaet
Den verkliga lösningen kräver rekonstruktion av hela livscykeln för produkten: För det första bör ett "nedbrytbart materialbetygscertifiering" fastställas. EU EN 13432 -standarden kräver att material bryts ned med mer än 90% inom 6 månader under industriella komposteringsförhållanden. Sådan certifiering bör vara en förutsättning för marknadstillträde. För det andra måste stöd för sortering och behandlingsanläggningar för organiskt avfall byggas. Yokohama, Japan samlar nedbrytbart bordsartiklar genom speciella gröna sopor och samarbetar med 55 ℃ Konstant temperaturbehandling av den regionala komposteringsanläggningen för att förkorta nedbrytningscykeln till 8-12 veckor. Ännu viktigare är att det är nödvändigt att främja konsumentkognitiv innovation. MIT -beteendetaboratoriet fann att markering av varningstecknet "industriell kompostering" på produktförpackningen kan minska felfrekvensen med 63%.
I slaget vid miljöstyrning är nedbrytbara material inte på något sätt ett universalmedel. Först när teknisk innovation, infrastrukturstöd och offentlig utbildning utgör en synergi kan miljöskyddspotentialen för biologiskt nedbrytbara produkter verkligen släppas. Varje gång konsumenterna korrekt klassificerar och lägger ut det injicerar de betydande momentum i denna "nedbrytningsrevolution."
